Trött nu. På allt, på alla,på er. Trött på den här staden. Allt timlöst tjaj och gnäll.
Den här stan drar verkligen ner en till botten av ån, Håkan har så rätt i sina texter.
Just nu får han sjunga ut mina känslor. För jag kan inte springa bort.
Kan inte skrika ut allt. Kan inte försvinna.

Jag vill inte gå på knä längre, tänker inte heller för den delen.
För nu, först nu, har jag insett att jag inte alltid gör fel.
Ni kan inte alltid skylla allt på mig. Visst är det så lätt att lägga all skuld och alla missförstånd på en människa?
På så sätt slipper ni att ta någon som helst skuld. Lindrar era egna samveten, och smutskastar mitt.

Det tar aldrig slut. Finns ingen botten. För varje framsteg kommer någon och gör det till ett bakslag.
Visst känns det bra, som ljuv musik, att se någon gå sönder. Mitt framför ögonen.
För det är precis vad ni får bevittna.
Ni maler sönder mig, en för en, tills ni tillsammans lyckats trycka mig ner under ytan.

Varför stannar ni kvar, om ni ändå påstår er vara besvikna, sårade, glömda?
Det är inte rimligt för en människa,allra minst mig, att vara alla till lags hela tiden.

Och jag är trött på allt vad livet innebär. Kärleken vränger sig ut och in, retas med mig.
Skolan tar kål på mig. Vänskapsbanden är hela tiden mitt ansvar att hålla.
Det är som ett timglas. Sanden bara rinner. Glaset blir aldrig riktigt tomt.

"Bränt barn vill in i elden
Bort från askan och det rena grå
Bränt barn har fått smak för värmen
Har fått en kärlek till det Stora Blå"

Tänker inte säga något så dumt som att jag längtar mig bort från livet.
Men en väg bort från den här staden, och det här folket.

Nu gror bara drömmen om en väg härifrån
Ett annat liv, ett annat jag
Kan ni klandra mig, ?......

För ni vet inte vilken dy jag lever i. När mardrömmar, är verklighet.