Walk a little straighter ..... your swinging side to side
"Jag har kämpat,
men hugg och slag har tvingat mig på knä
ingenting kvar, så trött, lämna mig här
eller ta mig vart ni vill...
Utan ett ljus som följer känns nu natten alltför mörk,
och utan hopp känns allt så meningslöst"
Jag sväljer gråten, du sväljer drickan.
En trasig själ, ett till glas vin.
Jag förstörd, du redlöst full.
Orkar inte mer nu..
Snälla, kan du inte bara öppna dina ögon och se mig.
Vill inte leva såhär längre. Du om någon tar sönder mig.
DU ska skydda mig, DU ska värna om mitt bästa.
DU, ska inte vara den som gör att jag ligger sömnlös på natten.
Inget längre att hålla fast i.
Vill fly, till någon. Något tryggt.
Du kommer aldrig inse hur ont det gör.
Likt en rakhyvel, skär du snitt i hjärtat och min själ, och såren läker inte.
Hoppas den tillfälliga flykten från livet ger dig lycka, då du bringar mig smärta i verkligheten...
The place where we called home
Först vill jag säga, nej, bloggen har inte varit så peppande på senaste. Mitt humör och mitt liv är ganska upp och ned just nu så det är därför. Så, om massa emo inlägg inte är läsvärt kan ni ju komma tillbaka om någon månad igen istället. Tror allt ska ha ordnat sig då.
Nu orkar jag inte mer.
Var är vi, vilka är vi, vem är jag?
Jag tror att jag råka släppa alla trådar, som höll ihop mitt liv.
För nu är du ju borta igen.
Och denna gången är det mitt fel, helt mitt.
Inga ursäkter eller undanflykter, jag svek dej.
Den enda personen som någonsin riktigt gått rakt in i hjärtat, förstått mig..
Finns inga ord som kan förfina känslan, krossad.
Nu är jag så jävla krossad, av mig själv.
Det är inte ni runt mig som är problemet, det är den personen som ständigt förföljer mig.
Jag gör mig själv illa, för jag får er att ta avstånd. Sårar er, sviker er, glömmer er...
Kan inte fatta hur det blev såhär. Har aldrig nånsin förut känt mig så jävla ensam.
Alla ni som stod mig nära, ni är här, men det är ett avstånd ändå.
Tänker hela tiden " borde varit jag som var med där, som gjorde det med dej/er.."
Går sönder, bokstavligen.
Bryts ner.
Skin och ben, och ett tomrum.
Nu orkar jag inte mer.
Var är vi, vilka är vi, vem är jag?
Jag tror att jag råka släppa alla trådar, som höll ihop mitt liv.
För nu är du ju borta igen.
Och denna gången är det mitt fel, helt mitt.
Inga ursäkter eller undanflykter, jag svek dej.
Den enda personen som någonsin riktigt gått rakt in i hjärtat, förstått mig..
Finns inga ord som kan förfina känslan, krossad.
Nu är jag så jävla krossad, av mig själv.
Det är inte ni runt mig som är problemet, det är den personen som ständigt förföljer mig.
Jag gör mig själv illa, för jag får er att ta avstånd. Sårar er, sviker er, glömmer er...
Kan inte fatta hur det blev såhär. Har aldrig nånsin förut känt mig så jävla ensam.
Alla ni som stod mig nära, ni är här, men det är ett avstånd ändå.
Tänker hela tiden " borde varit jag som var med där, som gjorde det med dej/er.."
Går sönder, bokstavligen.
Bryts ner.
Skin och ben, och ett tomrum.
Det är mitt egna fel, vad som händer med mitt hjärta (30/4-11 14.21)
Och hon kanske aldrig kommer hit igen.
Har varit så upptagen med att tycka synd om mig själv. Fått det att låta som att jag är den enda som mår dåligt. Men idag, när jag ser alla bilder. Fan vad jag saknar dig. Har gjort så många galna saker, gått igenom så många jobbiga tider. Och nu, så antar jag att du går igenom en jobbig tid i ditt liv igen. Där jag hade velat finnas och stöttat.
Förstår inte hur allt hela tiden kan spricka. Jag fokuserar så mycket på sakerna runt omkring, att jag liksom glömmer det som betyder mest. Vänskapsband ska man hålla hårt i. Särskilt de som är värdefulla.
För två månader sen var det vi mot världen. Jag fick uppleva en av de lyckligaste stunderna igen på otroligt länge, väldigt mycket på grund av dej. Istället för att skicka ett sms, eller säga det i verkligheten skriver jag det här. Moget? Modigt? Rätt? Nej, verkligen inte. Men just nu känns det som att det åtminstone är bättre än inget alls.
Har varit så upptagen med att tycka synd om mig själv. Fått det att låta som att jag är den enda som mår dåligt. Men idag, när jag ser alla bilder. Fan vad jag saknar dig. Har gjort så många galna saker, gått igenom så många jobbiga tider. Och nu, så antar jag att du går igenom en jobbig tid i ditt liv igen. Där jag hade velat finnas och stöttat.
Förstår inte hur allt hela tiden kan spricka. Jag fokuserar så mycket på sakerna runt omkring, att jag liksom glömmer det som betyder mest. Vänskapsband ska man hålla hårt i. Särskilt de som är värdefulla.
För två månader sen var det vi mot världen. Jag fick uppleva en av de lyckligaste stunderna igen på otroligt länge, väldigt mycket på grund av dej. Istället för att skicka ett sms, eller säga det i verkligheten skriver jag det här. Moget? Modigt? Rätt? Nej, verkligen inte. Men just nu känns det som att det åtminstone är bättre än inget alls.
Kort sagt, jag älskar dig, saknar dig, och vill inget hellre än att ha allt som vanligt igen.
Det finns inga ord
Trodde allt nått botten. Var det inte så illa det kunde bli?
Förut så sårad, nu, rädd så in i helvete.
Kunde inte förutse det, det tog hårdare än tanken av det.
Det största sveket är när man lovar sig själv det bästa, men inte inser att det kan försvinna.
Livet lever vidare, jag vill inte vara med....
För en lång, lång tid
Här kommer regnet, som vi alla väntade på. Förutsåg.
Så snälla rena mig och skölj bort allt grått och gammalt.
För nu har allt det som inte fick hända hänt.
Fanfanfanfanfanfanfanfanfan
Jag var bara inte gjord för dessa dar.
Jag har gått på knä så många år, i den här staden
Trött nu. På allt, på alla,på er. Trött på den här staden. Allt timlöst tjaj och gnäll.
Den här stan drar verkligen ner en till botten av ån, Håkan har så rätt i sina texter.
Just nu får han sjunga ut mina känslor. För jag kan inte springa bort.
Kan inte skrika ut allt. Kan inte försvinna.
Jag vill inte gå på knä längre, tänker inte heller för den delen.
För nu, först nu, har jag insett att jag inte alltid gör fel.
Ni kan inte alltid skylla allt på mig. Visst är det så lätt att lägga all skuld och alla missförstånd på en människa?
På så sätt slipper ni att ta någon som helst skuld. Lindrar era egna samveten, och smutskastar mitt.
Det tar aldrig slut. Finns ingen botten. För varje framsteg kommer någon och gör det till ett bakslag.
Visst känns det bra, som ljuv musik, att se någon gå sönder. Mitt framför ögonen.
För det är precis vad ni får bevittna.
Ni maler sönder mig, en för en, tills ni tillsammans lyckats trycka mig ner under ytan.
Varför stannar ni kvar, om ni ändå påstår er vara besvikna, sårade, glömda?
Det är inte rimligt för en människa,allra minst mig, att vara alla till lags hela tiden.
Och jag är trött på allt vad livet innebär. Kärleken vränger sig ut och in, retas med mig.
Skolan tar kål på mig. Vänskapsbanden är hela tiden mitt ansvar att hålla.
Det är som ett timglas. Sanden bara rinner. Glaset blir aldrig riktigt tomt.
"Bränt barn vill in i elden
Bort från askan och det rena grå
Bränt barn har fått smak för värmen
Har fått en kärlek till det Stora Blå"
Tänker inte säga något så dumt som att jag längtar mig bort från livet.
Men en väg bort från den här staden, och det här folket.
Nu gror bara drömmen om en väg härifrån
Ett annat liv, ett annat jag
Kan ni klandra mig, ?......
Den här stan drar verkligen ner en till botten av ån, Håkan har så rätt i sina texter.
Just nu får han sjunga ut mina känslor. För jag kan inte springa bort.
Kan inte skrika ut allt. Kan inte försvinna.
Jag vill inte gå på knä längre, tänker inte heller för den delen.
För nu, först nu, har jag insett att jag inte alltid gör fel.
Ni kan inte alltid skylla allt på mig. Visst är det så lätt att lägga all skuld och alla missförstånd på en människa?
På så sätt slipper ni att ta någon som helst skuld. Lindrar era egna samveten, och smutskastar mitt.
Det tar aldrig slut. Finns ingen botten. För varje framsteg kommer någon och gör det till ett bakslag.
Visst känns det bra, som ljuv musik, att se någon gå sönder. Mitt framför ögonen.
För det är precis vad ni får bevittna.
Ni maler sönder mig, en för en, tills ni tillsammans lyckats trycka mig ner under ytan.
Varför stannar ni kvar, om ni ändå påstår er vara besvikna, sårade, glömda?
Det är inte rimligt för en människa,allra minst mig, att vara alla till lags hela tiden.
Och jag är trött på allt vad livet innebär. Kärleken vränger sig ut och in, retas med mig.
Skolan tar kål på mig. Vänskapsbanden är hela tiden mitt ansvar att hålla.
Det är som ett timglas. Sanden bara rinner. Glaset blir aldrig riktigt tomt.
"Bränt barn vill in i elden
Bort från askan och det rena grå
Bränt barn har fått smak för värmen
Har fått en kärlek till det Stora Blå"
Tänker inte säga något så dumt som att jag längtar mig bort från livet.
Men en väg bort från den här staden, och det här folket.
Nu gror bara drömmen om en väg härifrån
Ett annat liv, ett annat jag
Kan ni klandra mig, ?......
För ni vet inte vilken dy jag lever i. När mardrömmar, är verklighet.
It's the wrong time, It's a small crime..
Hade en otroligt fin dag med min vän Elinda idag. Jag älskar dig. Vi var ute och utnyttja varje solstråle som fanns. Fast det är fortfarande lite för kallt för shorts kände jag. Men snart så, då är kylan borta! Värmen utomhus gör mig så otroligt glad. Fast, var är värmen inne då?..
Vet inte vad som händer just nu. Med er, oss. Med allt.
För jag går inte isär, när jag går mer er.
Vet inte vad som händer just nu. Med er, oss. Med allt.
Detta lovet skulle bli ett så sjukt fint lov med mina underbara vänner.
Ändå har jag en känsla av att det är raka motsatsen som väntar.
För plattformen vi står på, verkar ha fått små sprickor. Som hela tiden blir större.
Vill inte, orkar inte, får inte..
För jag går inte isär, när jag går mer er.
En sån chans kommer en gång bara..
..aldrig att dom kommer två.
Lite för sent igen.
Lite för ensam igen.
Vi har alla våra sätt att lindra smärtan.
Inga av dom är rätt.
Vissa är bara mindre fel, gör mindre ont.
Istället för att bilda ett fult ärr på mitt yttre, bildar jag ärr på insidan.
För när jag skriver med dej så helar det.
Allt blir levande, på riktigt.
Det som en gång var vårt, vackert, påminns och känslan bubblar.
Och vi vet alla att när man fyller ut tomrummet för ett ögonblick,
blir det dubbelt så stort när det återgår till tomt igen.
Men jag drömmer, ber, om att få betyda något för dig igen.
Att du ska öppna ögonen, och se mig istället för ett vanligt tonårsrum.
För tanken på att den perioden i våra liv där vi levde tillsammans ska glömmas bort.
Det gör för ont. Alldeles för ont.
Är inte redo att släppa taget än.
Istället fortsätter jag. Att försöka ersätta dig mot dom.
Medveten om att morgondagen kommer vara ännu en flykt från verkligheten.
Och jag hoppas på att få se dig, möta din blick för ett ögonblick.
För kanske, kanske, kan du komma ihåg.
Att det en gång var mer än en korridor som förde våra världar samman...
Jag hatar att jag älskar dig, älskar dig så mycket att jag hatar mig.
Nostalgi i drivor
Har suttit och kollat genom gamla bilder. Från ett tidigare liv. Känns overkligt, att massa år av utveckling och lycka sakta suddas ut, mitt framför ögonen på mig. Läste även min fina systers gamla blogg. Hittade ett inlägg från dagen innan våra världar skiljdes åt på 30 mils avstånd:
"Sista dagen i Skt
Nej, missnöjd över mitt nya livet är jag inte. Har finaste vännerna. En kärleksfull familj. Men mina andra halvor, de går inte att ersätta. Och hatet som finns, över att se mina minnen suddas ut, växer för var dag. Min värld, där den flickan växte upp, där kvinnan jag är bildades. Ja, tiden kan inte ersätta de åren...
Slutligen, ja underbara stora syster, lyckan är inte långt bort. Men tankar på att ha vuxit upp i eran värld, med era människor, det får mig att undra. Om lyckan hade funnits från början om vi inte packat och dragit den 16juni2007. Det får vi heller aldrig reda på...
"Sista dagen i Skt
Ja, det blir det idag. Sista rycket nu. I morgon flyttar släktet Johansson till kusten. Känns det verkligt da?
Nej, inte direkt... Lilla liten stora alena. I alla fall i hjärtat.
Kom precis hem från Cassis skolavslutning. Va fint och mysigt! Hoppas du blir lycklig, underbara lillasyster.
Älskar älskar, älskar familjen! Ni tillhör min värld mest av alla!!
Puss Pusssssssssss"
Så overkligt. Att det faktiskt funnits en tid då vi kunde sätta oss på bussen och träffas 20min senare. Jag kunde sova där på soffan och glömma livet, sen nästa dag var man lycklig igen. Nu är det 35 mil mellan. Och så fort man kommit dit, börjar man räkna hur många dagar man har kvar. Usch! Vill vara liten igen. De där människorna som var ens familj, som man träffade dagligen. Vilka är ni nu? Saknad, saknad, SAKNAD!
Nej, missnöjd över mitt nya livet är jag inte. Har finaste vännerna. En kärleksfull familj. Men mina andra halvor, de går inte att ersätta. Och hatet som finns, över att se mina minnen suddas ut, växer för var dag. Min värld, där den flickan växte upp, där kvinnan jag är bildades. Ja, tiden kan inte ersätta de åren...
Slutligen, ja underbara stora syster, lyckan är inte långt bort. Men tankar på att ha vuxit upp i eran värld, med era människor, det får mig att undra. Om lyckan hade funnits från början om vi inte packat och dragit den 16juni2007. Det får vi heller aldrig reda på...
And today I miss you more, than I did yesterday and the day before..
Talking to the moon, trying to get to you..
En allt för trasig själ och en allt för oförstående hjärna. Orkar inte....
Det blir fel, slår bak ut. Allt går snett men det tar aldrig riktigt slut.
Himlen faller ner,
det svider till där kniven skar,
jag har varit vaken hela natten,
känt om hjärtat sitter kvar.
Jag har litat på imorgon
som en troende tror.
Jag skulle gjort så annorlunda
om jag gick i andra skor.
Jag har härjat krig i huset,
och jag har härjat krig i mig.
Den känslan som du lämnade när du vände bort din blick, berätta hur du gör....
Det blir fel, slår bak ut. Allt går snett men det tar aldrig riktigt slut.
Himlen faller ner,
det svider till där kniven skar,
jag har varit vaken hela natten,
känt om hjärtat sitter kvar.
Jag har litat på imorgon
som en troende tror.
Jag skulle gjort så annorlunda
om jag gick i andra skor.
Jag har härjat krig i huset,
och jag har härjat krig i mig.
Den känslan som du lämnade när du vände bort din blick, berätta hur du gör....
Minns du var vi ville landa? För jag har glömt det gång på gång...
Gårdakvarnar å skit
Dem är uppe på taken, alla är högt över staden...
Varje gång gör det lika ont. Svek. Missförstånd.
Såren bildas. Läker. River upp.
Ser alla bilder. Bilder där jag delar samma leende på mina läppar som är på dina.
Unga, dumma, lyckliga.
Och jag saknar dej. Varje gång de skrattar, när de säger att de finns.
För det skulle ju va "du och jag mot världen".
Ont, ont, ont. Orden, texten, dess innebörd. Känner sådan skuld.
Varje gång du löser problemen på det felaktiga sättet.
Vill rädda dig, läka dig.
Istället bildar jag sår. River upp. Det kommer finnas ärr. Synligt.
Men ännu mer på insidan. Vill inte såra mer.
Hur ska det gå? Med ena foten utanför. Vem lämnade vem? Tyck synd om mig nu. Jag ska sakna dej imorgon.
Det kommer bli mitt fel. Det måste vara mitt fel. Det var aldrig mitt fel.
Varje gång gör det lika ont. Svek. Missförstånd.
Såren bildas. Läker. River upp.
Ser alla bilder. Bilder där jag delar samma leende på mina läppar som är på dina.
Unga, dumma, lyckliga.
Och jag saknar dej. Varje gång de skrattar, när de säger att de finns.
För det skulle ju va "du och jag mot världen".
Ont, ont, ont. Orden, texten, dess innebörd. Känner sådan skuld.
Varje gång du löser problemen på det felaktiga sättet.
Vill rädda dig, läka dig.
Istället bildar jag sår. River upp. Det kommer finnas ärr. Synligt.
Men ännu mer på insidan. Vill inte såra mer.
Hur ska det gå? Med ena foten utanför. Vem lämnade vem? Tyck synd om mig nu. Jag ska sakna dej imorgon.
Det kommer bli mitt fel. Det måste vara mitt fel. Det var aldrig mitt fel.
It's to late to apologize
Den här vårkänslan, den här dagens lycka. Varför tar det alltid slut? Kan inte en enda jävla dag sluta lika lyckligt som den börjar. Orkar inte med att kvällarna kväver en? Har huvudvärk, mår illa så in i helvete.
Och jag älskar dej, men fan va vi håller på?!
Varenda jävla gång jag tar ett steg framåt så är det ett baksteg för någon. Nu var det för dej? Vem ska man vara, om den man är inte räcker åt alla? Fejka är ju inte okej, så hur fan ska man bete sig? Och nu rinner bägaren över..
Jag lägger ner nu, det blir inte mer.
Jag lägger ner nu, när du inte ser
vad som finns här, eller vad som fanns.
Och att allt är mitt fel vet jag. Det är det alltid. Jag gör fel. Jag har alltid utnämnt mig för att vara övermänsklig, för jag felar mer än andra. Men du om någon borde ju veta att jag försöker? Att jag inte vill såra någon. Nej, nu spelar jag oskyldig igen. Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan....
Och den här bloggen kan ju dra åt helvete, för inte fan sprider den glädje som den en gång gjorde?!!!!!!!!!
Och jag älskar dej, men fan va vi håller på?!
Varenda jävla gång jag tar ett steg framåt så är det ett baksteg för någon. Nu var det för dej? Vem ska man vara, om den man är inte räcker åt alla? Fejka är ju inte okej, så hur fan ska man bete sig? Och nu rinner bägaren över..
Jag lägger ner nu, det blir inte mer.
Jag lägger ner nu, när du inte ser
vad som finns här, eller vad som fanns.
Och att allt är mitt fel vet jag. Det är det alltid. Jag gör fel. Jag har alltid utnämnt mig för att vara övermänsklig, för jag felar mer än andra. Men du om någon borde ju veta att jag försöker? Att jag inte vill såra någon. Nej, nu spelar jag oskyldig igen. Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan....
Och den här bloggen kan ju dra åt helvete, för inte fan sprider den glädje som den en gång gjorde?!!!!!!!!!
Ingenting är magiskt, och det är så tragiskt
Skulle egentligen haft en underbar helg i Karlstad med min kära mamma och syster. Njutit av livet och haft roligt. Samlat på sig några minnen till för framtiden.
Men istället skulle jag stanna hemma och ha en myskväll med mamma. En kväll då vi kunde äta god mat och
skratta åt onödiga saker. Prata och njuta av att en mor och dotter fick spendera tid tillsammans.
Istället blev det en hemmakväll, utan det mesta av det där. Ingen efterlängtad kväll. Men vad trodde vi egentligen?
Och vad betyder allt det där? Ingen mening att lita till ord, eller hoppas på något vackert. För livet ger en alltid en rak höger när man önskar sig något bättre. Trött på att klaga, trött på att hålla inne allt, trött på att ständigt vara trött på allt.
För ingenting är magiskt, och det är så jävla tragiskt.
Det är inte lätt att se, när människorna man älskar gör en blind.
Du tror att ingen ser.
Och jag hatar att se dig gå sönder inifrån.
Jag hatar att se ärren, ärren dem lämnat oberörda.
Men mest av allt, hatar jag att se hur jävla mycket dem tagit från dig.
För vem fan ska man lita på?
När dem man brydde sig om, de som spelade ens vän, och sedan hugger en i ryggen, vem fan vet hur de känns?
"Alla sömnlösa nätter. Allt rådlöst, klamrande fast, till allt som är konstant.
Och allt som en gång var ditt. "Det måste va' ditt fel", nej, det var aldrig ditt fel.
De jävlarna ska skjutas. Ja de jävlarna ska skjutas!
Jag vet vad dem heter."
Jag ska spendera mitt liv. Och ta tillbaka allt som är ditt.
För om det är vad som krävs för att få se ett äkta leende på dina läppar,
om det krävs för att bringa dig sann lycka, då är det värt det.
Genom alla svåra tider, fanns DU DU DU. Nu är det min tur att ge tillbaka.
I den mörkaste tunneln, ska jag försöka visa dig ut till ljuset, så ta min hand.
Hand i hand livet ut, för jag ser dig.
Och jag hatar att se dig gå sönder inifrån.
Jag hatar att se ärren, ärren dem lämnat oberörda.
Men mest av allt, hatar jag att se hur jävla mycket dem tagit från dig.
För vem fan ska man lita på?
När dem man brydde sig om, de som spelade ens vän, och sedan hugger en i ryggen, vem fan vet hur de känns?
"Alla sömnlösa nätter. Allt rådlöst, klamrande fast, till allt som är konstant.
Och allt som en gång var ditt. "Det måste va' ditt fel", nej, det var aldrig ditt fel.
De jävlarna ska skjutas. Ja de jävlarna ska skjutas!
Jag vet vad dem heter."
Jag ska spendera mitt liv. Och ta tillbaka allt som är ditt.
För om det är vad som krävs för att få se ett äkta leende på dina läppar,
om det krävs för att bringa dig sann lycka, då är det värt det.
Genom alla svåra tider, fanns DU DU DU. Nu är det min tur att ge tillbaka.
I den mörkaste tunneln, ska jag försöka visa dig ut till ljuset, så ta min hand.
Hand i hand livet ut, för jag ser dig.
"Friends will be Friends", och vad vore jag utan dej?
"Jag vill aldrig vara något tugnt för dig, som hindrar dej från att resa dig upp.
Och vad vore jag utan dig.."
För att du har ett hjärta av guld och för att du gör mitt liv värt att leva.
För det, ska jag stå vid din sida. När din värld rasar sönder ska jag lyfta dig.
En människa är inte tung att bära på.
Och för dig, ska jag göra det tusen gånger om......
Pretty fucking awsome
Hej världen! Vet ni vad?! Jag mår helt jävla grymt. Åh, som om inte allt är så bra som det kan nu? Har underbara vänner, gullig människa i livet, och en sisådär halv deprimerad familj (bortse från de). Mitt liv är fullbordat! Och som toppen på allt, igår fixa jag med bloggen. Så nu kan jag göra såna här :D :) smileys! Cooolt! Haha. Blev ett flummigt inlägg, men är bara på så fucking bra humör. Tänkte köra på ett seriösare inlägg genom att fortsätta på listan. Follow me ;)
Ps. lägg märke till min signatur i slutet av inläggen med ;) pretty awsome ?
Passande flumbild där jag :D
