En sån chans kommer en gång bara..
..aldrig att dom kommer två.
Lite för sent igen.
Lite för ensam igen.
Vi har alla våra sätt att lindra smärtan.
Inga av dom är rätt.
Vissa är bara mindre fel, gör mindre ont.
Istället för att bilda ett fult ärr på mitt yttre, bildar jag ärr på insidan.
För när jag skriver med dej så helar det.
Allt blir levande, på riktigt.
Det som en gång var vårt, vackert, påminns och känslan bubblar.
Och vi vet alla att när man fyller ut tomrummet för ett ögonblick,
blir det dubbelt så stort när det återgår till tomt igen.
Men jag drömmer, ber, om att få betyda något för dig igen.
Att du ska öppna ögonen, och se mig istället för ett vanligt tonårsrum.
För tanken på att den perioden i våra liv där vi levde tillsammans ska glömmas bort.
Det gör för ont. Alldeles för ont.
Är inte redo att släppa taget än.
Istället fortsätter jag. Att försöka ersätta dig mot dom.
Medveten om att morgondagen kommer vara ännu en flykt från verkligheten.
Och jag hoppas på att få se dig, möta din blick för ett ögonblick.
För kanske, kanske, kan du komma ihåg.
Att det en gång var mer än en korridor som förde våra världar samman...
Jag hatar att jag älskar dig, älskar dig så mycket att jag hatar mig.
Kommentarer
Postat av: Syster
<3
Postat av: a
vi båda måste sluta med vårt självdestruktiva beteenden.
som du säger, det sätter ärr.
men det är de osynliga ärren som tar förevigt att läka.
det är de som svider mest.
men vi ska klara det cassandra.
det måste vi.
Trackback
