Och hon kanske aldrig kommer hit igen.

Har varit så upptagen med att tycka synd om mig själv. Fått det att låta som att jag är den enda som mår dåligt. Men idag, när jag ser alla bilder. Fan vad jag saknar dig. Har gjort så många galna saker, gått igenom så många jobbiga tider. Och nu, så antar jag att du går igenom en jobbig tid i ditt liv igen. Där jag hade velat finnas och stöttat.

Förstår inte hur allt hela tiden kan spricka. Jag fokuserar så mycket på sakerna runt omkring, att jag liksom glömmer det som betyder mest. Vänskapsband ska man hålla hårt i. Särskilt de som är värdefulla.

För två månader sen var det vi mot världen. Jag fick uppleva en av de lyckligaste stunderna igen på otroligt länge, väldigt mycket på grund av dej. Istället för att skicka ett sms, eller säga det i verkligheten skriver jag det här. Moget? Modigt? Rätt? Nej, verkligen inte. Men just nu känns det som att det åtminstone är bättre än inget alls.

Kort sagt, jag älskar dig, saknar dig, och vill inget hellre än att ha allt som vanligt igen.