Först vill jag säga, nej, bloggen har inte varit så peppande på senaste. Mitt humör och mitt liv är ganska upp och ned just nu så det är därför. Så, om massa emo inlägg inte är läsvärt kan ni ju komma tillbaka om någon månad igen istället. Tror allt ska ha ordnat sig då.


Nu orkar jag inte mer.
Var är vi, vilka är vi, vem är jag?
Jag tror att jag råka släppa alla trådar, som höll ihop mitt liv.
För nu är du ju borta igen.
Och denna gången är det mitt fel, helt mitt.
Inga ursäkter eller undanflykter, jag svek dej.
Den enda personen som någonsin riktigt gått rakt in i hjärtat, förstått mig..

Finns inga ord som kan förfina känslan, krossad.
Nu är jag så jävla krossad, av mig själv.
Det är inte ni runt mig som är problemet, det är den personen som ständigt förföljer mig.
Jag gör mig själv illa, för jag får er att ta avstånd. Sårar er, sviker er, glömmer er...

Kan inte fatta hur det blev såhär. Har aldrig nånsin förut känt mig så jävla ensam.
Alla ni som stod mig nära, ni är här, men det är ett avstånd ändå.
Tänker hela tiden " borde varit jag som var med där, som gjorde det med dej/er.."

Går sönder, bokstavligen.
Bryts ner.
Skin och ben, och ett tomrum.