För en stund sen kom jag hem. Har haft en riktigt fin kväll med Alexandra, Phelicia och Rebecka. Även Felicia och hennes kille kom en stund. Vi lyssnade på musik och rökte vattenpipa (slog nog tillbaka för har en mindre skön huvudvärk nu) vid fästningen. Solen gick ner framför ögonen och det var vackert, otroligt vackert. Med filtar kröp vi ihop och njöt av lovet och livet tillsammans.

Kände gemenskapen igen. Kände att man levde. Tänk så enkelt livet är, när man väljer att se det från en annan synvinkel. Jag ska minnas den här kvällen, som ett bevis på att något nytt kan vara roten till sann lycka. För idag, nu, kom känslan av att man räcker till, som den man är. Så tack, främlingar som vänner, för att ni släppte in mig, och lät mig skratta med er.

Här får ni en fin låt, av en fin man, som gör livet så fint och enkelt.