Så overkligt. Att det faktiskt funnits en tid då vi kunde sätta oss på bussen och träffas 20min senare. Jag kunde sova där på soffan och glömma livet, sen nästa dag var man lycklig igen. Nu är det 35 mil mellan. Och så fort man kommit dit, börjar man räkna hur många dagar man har kvar. Usch!  Vill vara liten igen. De där människorna som var ens familj, som man träffade dagligen. Vilka är ni nu? Saknad, saknad, SAKNAD!

Nej, missnöjd över mitt nya livet är jag inte. Har finaste vännerna. En kärleksfull familj. Men mina andra halvor, de går inte att ersätta. Och hatet som finns, över att se mina minnen suddas ut, växer för var dag. Min värld, där den flickan växte upp, där kvinnan jag är bildades. Ja, tiden kan inte ersätta de åren...

Slutligen, ja underbara stora syster, lyckan är inte långt bort. Men tankar på att ha vuxit upp i eran värld, med era människor, det får mig att undra. Om lyckan hade funnits från början om vi inte packat och dragit den 16juni2007. Det får vi heller aldrig reda på...