Skulle egentligen haft en underbar helg i Karlstad med min kära mamma och syster. Njutit av livet och haft roligt. Samlat på sig några minnen till för framtiden.

Men istället skulle jag stanna hemma och ha en myskväll med mamma. En kväll då vi kunde äta god mat och
skratta åt onödiga saker. Prata och njuta av att en mor och dotter fick spendera tid tillsammans. 

Istället blev det en hemmakväll, utan det mesta av det där. Ingen efterlängtad kväll. Men vad trodde vi egentligen?

Och vad betyder allt det där? Ingen mening att lita till ord, eller hoppas på något vackert. För livet ger en alltid en rak höger när man önskar sig något bättre. Trött på att klaga, trött på att hålla inne allt, trött på att ständigt vara trött på allt.

                                      För ingenting är magiskt, och det är så jävla tragiskt.