Ny blogg, igen
Lever ännu
Hajken med Magra (bilder)
Underbara systerson Isak 6år (9/5-11)
@ Skolan (9/5-11 11.55)
Hemma igen (8/5-11)
Vi ses väl om någon dag igen, om jag någonsin kommer hem igen (7/5-11 10.55)
Avslutar med film (6/5-11 21.12)
Dag 26 – Mina rädslor
Mörker - jag klarar självklart att vara i ett mörkt rum osv. Men det är obehagligt och jag får lätt panik om jag ska gå hem själv sent på kvällen/natten. Fast egentligen är det nog mer rädslan för att bli nedslagen än själva mörkret.
Spindlar - det spelar ingen roll om dem är små eller stora, klarar ändå inte av dem! Äckliga kryp som bildar massa nät överallt, ueewh. Nej usch, springer iväg om jag ser en spindel, skojar inte. Senast i tisdags kröp jag ihop på bänken i omklädningsrummet för att en spindel hade krupit på min arm, panik!
Klaustrofobi - i en mild grad. Känner väldigt mycket obehag av att åka hiss och sitta i trånga utrymmen. Kort sagt!
Ensamhet - en väldigt stor rädsla jag har. Att bli ensam. Stå på egna ben. Utan vänner omkring mig så känns livet tusen gånger svårare.
Bortglömdhet - inte att jag själv ska glömma människor, utan att dem ska glömma mig. Gamla som unga. Jag vill hellre vara ett minne hos människor än helt borta.
Ja, det var väl min rädslor om man kan kalla dem det. Mestadels fobier, men ändå. Nu är det inte mycket kvar på
listan människor!
Tacosmys (6/5-11 18.41)
Onsdag 4/5-11
Walk a little straighter ..... your swinging side to side
"Jag har kämpat,
men hugg och slag har tvingat mig på knä
ingenting kvar, så trött, lämna mig här
eller ta mig vart ni vill...
Utan ett ljus som följer känns nu natten alltför mörk,
och utan hopp känns allt så meningslöst"
Jag sväljer gråten, du sväljer drickan.
En trasig själ, ett till glas vin.
Jag förstörd, du redlöst full.
Orkar inte mer nu..
Snälla, kan du inte bara öppna dina ögon och se mig.
Vill inte leva såhär längre. Du om någon tar sönder mig.
DU ska skydda mig, DU ska värna om mitt bästa.
DU, ska inte vara den som gör att jag ligger sömnlös på natten.
Inget längre att hålla fast i.
Vill fly, till någon. Något tryggt.
Du kommer aldrig inse hur ont det gör.
Likt en rakhyvel, skär du snitt i hjärtat och min själ, och såren läker inte.
Hoppas den tillfälliga flykten från livet ger dig lycka, då du bringar mig smärta i verkligheten...
Ny slappkudde! (3/5-11)
Tjo på världen. Och alla fina (ca 20st) läsare xD! Glömde ju helt bort att berätta något superviktigt förra veckan! Jag, Cassandra Johansson, har slängt ut mitt stora fula skrivbord, och istället satt in en soffa. Den är sjuukt mjuk och skön, dock lite väl stor. Men när jag väl kommit på hur jag ska möblera blire nog bra. Hoppas jag. Tänkte att det kunde vara kul med en "bra" nyhet nu, efter alla bajsiga inlägg. För detta var väl jätteintressant? ;)
Kolla dah! Kanske inte ser så där jädra snygg ut. Men jag gillar den (och priset vi fick den för).
The place where we called home
Nu orkar jag inte mer.
Var är vi, vilka är vi, vem är jag?
Jag tror att jag råka släppa alla trådar, som höll ihop mitt liv.
För nu är du ju borta igen.
Och denna gången är det mitt fel, helt mitt.
Inga ursäkter eller undanflykter, jag svek dej.
Den enda personen som någonsin riktigt gått rakt in i hjärtat, förstått mig..
Finns inga ord som kan förfina känslan, krossad.
Nu är jag så jävla krossad, av mig själv.
Det är inte ni runt mig som är problemet, det är den personen som ständigt förföljer mig.
Jag gör mig själv illa, för jag får er att ta avstånd. Sårar er, sviker er, glömmer er...
Kan inte fatta hur det blev såhär. Har aldrig nånsin förut känt mig så jävla ensam.
Alla ni som stod mig nära, ni är här, men det är ett avstånd ändå.
Tänker hela tiden " borde varit jag som var med där, som gjorde det med dej/er.."
Går sönder, bokstavligen.
Bryts ner.
Skin och ben, och ett tomrum.
Det är mitt egna fel, vad som händer med mitt hjärta (30/4-11 14.21)
Har varit så upptagen med att tycka synd om mig själv. Fått det att låta som att jag är den enda som mår dåligt. Men idag, när jag ser alla bilder. Fan vad jag saknar dig. Har gjort så många galna saker, gått igenom så många jobbiga tider. Och nu, så antar jag att du går igenom en jobbig tid i ditt liv igen. Där jag hade velat finnas och stöttat.
Förstår inte hur allt hela tiden kan spricka. Jag fokuserar så mycket på sakerna runt omkring, att jag liksom glömmer det som betyder mest. Vänskapsband ska man hålla hårt i. Särskilt de som är värdefulla.
För två månader sen var det vi mot världen. Jag fick uppleva en av de lyckligaste stunderna igen på otroligt länge, väldigt mycket på grund av dej. Istället för att skicka ett sms, eller säga det i verkligheten skriver jag det här. Moget? Modigt? Rätt? Nej, verkligen inte. Men just nu känns det som att det åtminstone är bättre än inget alls.
Kort sagt, jag älskar dig, saknar dig, och vill inget hellre än att ha allt som vanligt igen.