Dem är uppe på taken, alla är högt över staden...

Varje gång gör det lika ont. Svek. Missförstånd.
Såren bildas. Läker. River upp.
Ser alla bilder. Bilder där jag delar samma leende på mina läppar som är på dina.
Unga, dumma, lyckliga.

Och jag saknar dej. Varje gång de skrattar, när de säger att de finns.
För det skulle ju va "du och jag mot världen".

Ont, ont, ont. Orden, texten, dess innebörd. Känner sådan skuld.
Varje gång du löser problemen på det felaktiga sättet.
Vill rädda dig, läka dig.

Istället bildar jag sår. River upp. Det kommer finnas ärr. Synligt.
Men ännu mer på insidan. Vill inte såra mer.

Hur ska det gå? Med ena foten utanför. Vem lämnade vem? Tyck synd om mig nu. Jag ska sakna dej imorgon.

Det kommer bli mitt fel. Det måste vara mitt fel. Det var aldrig mitt fel.