Höll på att gå sönder förut. Kändes som att ensamheten omfamnade mig mer än vanligt och luft, luft gick knappt att finna. Så trött, så otroligt trött på det här. Det är skola imorgon. Ångesten sitter som klister inombords och jag vill inget hellre än att gömma mig och stanna hemma. Men eftersom min älskade mor månar om mitt bästa (och min framtid som jag nog får hoppas på att jag har), har jag lovat att försöka stå ut den tiden som är kvar. Ni förstår inte hur trasig ni gör mig.

Och jag älskar dig min fina vän. För att du ALLTID står där i tunneln och ger mig din hand. Oavsett hur mörkt det än ser ut. Du är det här partyts (livets) ljus, och hade jag inte varit här nu hade jag seriöst gått i bitar. Alexandra Toresson, hur mycket vi än bråkar, kommer jag alltid ha öppna armar för dig. För att du alltid låter mig falla fritt mot dig. Hand i hand livet ut. <3

Sann vänskap byggs av trygghet och tillit, inte av bekräftelse.