Dag 25 – En första
Har suttit många dagar och försökt fundera ut något att ha som "en första". Men kom på nu. Tittade igenom min mapp på datan i mitt "arkiv" av texter och dikter. Det är ju trots allt en blogg, så man läser ju mycket. Tänkte därför dela med mig av något jag skrivit, gammalt dock! Men ändå. Skratta eller något if you want to. Vill bara gå vidare till nästa del så listan tar slut snart. Först blir det dock denna delen då.
Vi utrotar varandra.
Hon skrattar, hon gråter. Hon glömmer och hon förlåter.
Varje dag ställs en ny fråga, ännu ett svar som bildar en låga.
Elden brinner, tills såren försvinner.
Askan tar plats och smärtan tar sats.
Allt börjar om, likt livets oändliga gång.
Ge världen ett leende och bättra på ditt eget beteende.
Fäll inga tårar, för då du omvärlden sårar.
Fejka och låtsas bäst du kan, lura förlorarna att det var du som vann.
Visa dig stark, markera din mark.
Vi lär oss att placera, ta plats och parkera.
Sätta ner våran fot, och inte skrämmas av hot.
Vara som vi alla är, acceptera dem i våran atmosfär.
Svagheten begravs i vårat inre, självförtroendet sviktar och blir allt mindre.
Snart tynar vi bort, ja det är inte lätt att leva när livet är för kort.
Framför graven våra bekanta står, ingen bryr sig om hur dem egentligen mår.
Flickans skal i kistan finns, en stark kvinna människorna minns.
Själen flyr från fångsten, bort från rädslan och tvångsten.
Med hjälp av vinden lyfter hon allt mera, till himlen där lyckan får existera.
Vi utrotar varandra.
Hon skrattar, hon gråter. Hon glömmer och hon förlåter.
Varje dag ställs en ny fråga, ännu ett svar som bildar en låga.
Elden brinner, tills såren försvinner.
Askan tar plats och smärtan tar åter sats.
Allt börjar om, likt livets oändliga gång.
Ge världen ett leende och bättra på ditt eget beteende.
Fäll inga tårar, för då du omvärlden sårar.
Fejka och låtsas bäst du kan, lura förlorarna att det var du som vann.
Visa dig stark, markera din mark.
Vi lär oss att placera, ta plats och parkera.
Sätta ner våran fot, och inte skrämmas av hot.
Vara som vi alla är, acceptera dem i våran atmosfär.
Svagheten begravs i vårat inre, självförtroendet sviktar och blir allt mindre.
Snart tynar vi bort, ja det är inte lätt att leva när livet blir för kort.
Framför graven hennes bekanta står, ingen bryr sig om hur dem egentligen mår.
Flickans skal i kistan finns, en stark kvinna människorna minns.
Själen flyr från fångsten, bort från rädslan och tvångsten.
Med hjälp av vinden lyfter hon allt mera, till himlen där lyckan får existera.
Vad vill jag ha sagt med det då? Jo, vi människor är jävligt dåliga på att se hur andra människor fejkar för att vara varandra till lags. Dagens samhälle alltså....
Kommentarer
Trackback
